Idrottsrörelsen är en av Sveriges största folkrörelser. Omkring tre miljoner svenskar är medlemmar i en idrottsförening och huvuddelen är barn och ungdomar. Dessa ungdomar möter varje vecka och ibland varje dag tränare och ledare som ska coacha dem fram både till personlig utveckling och idrottsliga framgångar.

Stor del av idrottsrörelsen genomförs ideellt, och ofta är det någon förälder till aktiva i laget som tar på sig ansvaret för att leda och coacha. Dessa föräldrar har förmodligen varit en del av samma folkrörelse själva som barn och bär med sig egna erfarenheter av vad en bra tränare är. Skulle man sätta upp en kravspecifikation på tränaruppdrag med en ledarskapsutbildning i ryggen så skulle det tyvärr kanske inte finnas så många klubbar och lag i vårt land. Många av dessa tränare gör ett fantastiskt jobb med våra ungdomar vilket vi ska vara tacksamma för. Ibland får man dock som idrottslärare höra från eleverna hur ledarskapet i deras klubbar eller föreningar kan uppfattas som kränkande, favoriserande eller alldeles för fokuserat på prestation, vilket gör att dessa ungdomar (mina elever) väljer att sluta.

På senare tid har även flera artiklar och reportage skrivits om hur det i klubbar ibland växer fram en tystnadskultur både inom ledarstaben och bland aktiva spelare, där utrymmet för åsikter eller diskussioner är litet.

Riksidrottsförbundet (RF) har skrivit ett dokument (ett idéprogram) som heter ”Idrotten Vill” och som formulerar visionen om att bidra till en hållbar värld och den ideologi, de värderingar och de ställningstaganden som idrottsrörelsen bygger på.

Fokus ligger på att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet. Hälsa, trivsel och välbefinnande är här normgivande. En förhoppning är ju att detta idéprogram arbetas aktivt med i klubbar och föreningar runt om i vårt land och att man låter spelare och ledare vara en del av processen till att sätta upp riktlinjer och förhållningssätt. Huruvida detta gemensamma värdegrundsarbete sedan blir omsatt i ett tydligt ledarskap på matcher och träningar låter jag dock vara osagt.

I ljuset av detta så funderar jag ibland på varför inte skolan som träffar alla dessa ungdomar ska ha ett större fokus på vad ett bra, hållbart och funktionellt ledarskap innebär. Med stor sannolikhet kommer många av våra elever vi har någon gång vara ledare för en stor eller liten grupp i såväl arbetsliv som inom idrottsrörelsen. Precis som övrig utveckling i samhället så förändras även synen på vad ett funktionellt ledarskap är och på vilket sätt man kan jobba mot grundläggande värderingar där alla mår bra. Här tror jag att skolan skulle kunna vara en bra aktör om innehållet styrdes genom läroplanen, vilket jag inte riktigt kan se att den på så tydligt sätt styr mot detta område nu tyvärr. Att utbilda våra ungdomar i och om ledarskap!

Vill vi ha många ungdomar i idrottsrörelsen som mår bra och ungdomar som har en aktiv fritid med mycket rörelse så behöver vi också hjälpas åt i samhället på denna arena med hållbart ledarskap. En arena som är större än idrottsplatsen, klubblokalen och omklädningsrummen.